Det finns som alla förstår, många typer av humor och många framstående ståuppkomiker säger att man måste kunna få skämta om precis allt. Vad de däremot säger är att det handlar om timing och att allt kanske inte fungerar precis alltid, speciellt inte när något nyligen har hänt som varit mycket allvarligt. Det handlar om att vara lyhörd för det samhälle man lever i och kunna leverera skämt på precis rätt nivå.

Just kategorin Rasistiska skämt är en sådan känslig genre. Under lång tid genom historien har en grupp som exempelvis judarna varit otroligt häcklad, uthängd och man har inte ens försökt dölja den rasism som legat bakom. Det är inte humor! Idag skämtas det fortfarande om judar men det är oerhört känsligt. Däremot skämtas det mycket om mörkhyade och invandrare på olika sätt. Det är dock som nämnts ovan, mycket viktigt med balansgången, annars blir man uppfattad som rasist.

De som har störst framgång när de skämtar om tex invandringen är ofta ståuppkomiker som själva har en invandrarbakgrund. Om de själva är mörkhyade och skojar om fördomar vita har, kan det bli ganska roligt. Publiken skrattar igenkännande, vare sig de är vita eller mörkhyade. Ett bra exempel på en mörkhyad komiker är amerikanen Dave Chapelle som ofta drar höga växlar på att skämta om hur ”dumma” afroamerikaner är och det ser på ytan ut som rasistiska skämt, (fast han menar givetvis tvärtom).

Ett skämt många uppskattade var när han berättade om rasism som är så tydlig att man som svart inte ens orkar bli upprörd. Skämtet handlar om hur en svart amerikan gick in på en fast food restaurang i södern och den vita personalen omedelbart utgick från att han skulle beställa ”chicken”. I USA är det en sedan länge spridd fördom att svarta är tätt förknippade med kyckling, troligen för att kyckling traditionellt varit en viktig beståndsdel i den mattradition som växte fram i sydstaterna. Kunden frågar personalen hur sjutton de kunde veta att han ska beställa kyckling? Svaret är att det visste vi alla så fort du klev in genom dörren.

Kunden talar till publiken: ”Jag trodde att jag åt kyckling för att det är så gott. Nu fick jag veta att jag är genetiskt programmerad för att äta kyckling för att jag är svart och jag har inget att säga till om!” Sedan slutar sketchen med att han äter sin kyckling och är mycket nöjd och på ett sätt visar att han skiter i vad som sagts, men å andra sidan älskar han ju kyckling, så han är ett ”bevis” för att vad den vite personer sa stämmer. Det kan alla skratta åt, och förhoppningsvis förstår man båda sidorna av skämtet. Då kan rasistiska skämt ha en mening, ett budskap.